Vissa föräldrar gör allt för sina barn, medan andra inte gör ett skit. Har funderat lite på det där och försökt förstå vad det är som driver dem att göra det ena eller andra.
Har en kille på min msn (19år) som efter att ha hittat sin farfar död brutit ihop totalt och mår nu inte speciellt bra. Hans föräldrar eller ja, hela familjen faktiskt förstår inte alls detta och hans egen mamma sa till honom att rycka upp sig och inte dega ihop. Att han mår så dåligt att han på fullaste allvar funderar på att ta livet av sig går henne helt förbi. Han har rent ut sagt att han skulle ta bilen och köra ihjäl sig och mamman reagerar bara med ett: Jaha, men du har ju inget liv i alla fall... VA?!
Alltså ursäkta men hade jag kännt killen bättre hade jag åkt raka vägen dit och hämtat honom. Hur kan man bara säga så?
Å det här med föräldrar som slår sina barn? Eller ännu värre, mördar sina egna barn. Hur är de funtade som människor.
För en tid sedan läste jag i en annan blogg om lilla bebisen Brianna som bara blev 6 månader gammal. Hon blev misshandlad och våldtagen av sin mamma, pappa och morbror från det hon föddes tills hon dog. Hade hon levt nu hade hon varit 6år. Mamman bet även barnet över hela kroppen.
Dagen hon dog hade de kastat henne upp mot taket och sedan bara låtit henne falla ner i golvet.
Jag mår så fysiskt dåligt när jag hör sådant. Jag lovar, jag hade INTE velat stå öga mot öga med de personerna som gjort detta för jag hade nog inte kunnat hålla mig.
Vill ni läsa om hela händelsen så kan ni läsa mer HÄR!
Där finns även bilder på henne. Både med blåmärken och utan. Det är så otroligt jobbigt att det faktiskt finns barn som blir utsatta för detta onödiga våld varje dag och av sina föräldrar till på köpet.
Sedan finns det ju då föräldrar som gör vad som helst för sina barn.
Det här fick jag på min e-mail idag:
En dag frågar en son sin far:
”Pappa, springer du ett maraton med mig?”
Pappan svarar: ”ja”, och de springer sin första maraton tillsammans.
En annan dag frågar sonen sin far igen:
”Pappa, springer du ett till maraton med mig?”
och pappan svarar igen ”ja, min son”.
En dag frågar sonen sin far: ”Pappa, vill du göra Ironman tillsammans med mig?”
(4 km simning, 180 km cykling, 42 km löpning)
Och pappan svarar igen ”Ja”.
Här kommer videon till denna historia:
....och jag grät så tårarna sprutade när jag såg videon.
Har en kille på min msn (19år) som efter att ha hittat sin farfar död brutit ihop totalt och mår nu inte speciellt bra. Hans föräldrar eller ja, hela familjen faktiskt förstår inte alls detta och hans egen mamma sa till honom att rycka upp sig och inte dega ihop. Att han mår så dåligt att han på fullaste allvar funderar på att ta livet av sig går henne helt förbi. Han har rent ut sagt att han skulle ta bilen och köra ihjäl sig och mamman reagerar bara med ett: Jaha, men du har ju inget liv i alla fall... VA?!
Alltså ursäkta men hade jag kännt killen bättre hade jag åkt raka vägen dit och hämtat honom. Hur kan man bara säga så?
Å det här med föräldrar som slår sina barn? Eller ännu värre, mördar sina egna barn. Hur är de funtade som människor.
För en tid sedan läste jag i en annan blogg om lilla bebisen Brianna som bara blev 6 månader gammal. Hon blev misshandlad och våldtagen av sin mamma, pappa och morbror från det hon föddes tills hon dog. Hade hon levt nu hade hon varit 6år. Mamman bet även barnet över hela kroppen.
Dagen hon dog hade de kastat henne upp mot taket och sedan bara låtit henne falla ner i golvet.
Jag mår så fysiskt dåligt när jag hör sådant. Jag lovar, jag hade INTE velat stå öga mot öga med de personerna som gjort detta för jag hade nog inte kunnat hålla mig.
Vill ni läsa om hela händelsen så kan ni läsa mer HÄR!
Där finns även bilder på henne. Både med blåmärken och utan. Det är så otroligt jobbigt att det faktiskt finns barn som blir utsatta för detta onödiga våld varje dag och av sina föräldrar till på köpet.
Sedan finns det ju då föräldrar som gör vad som helst för sina barn.
Det här fick jag på min e-mail idag:
En dag frågar en son sin far:
”Pappa, springer du ett maraton med mig?”
Pappan svarar: ”ja”, och de springer sin första maraton tillsammans.
En annan dag frågar sonen sin far igen:
”Pappa, springer du ett till maraton med mig?”
och pappan svarar igen ”ja, min son”.
En dag frågar sonen sin far: ”Pappa, vill du göra Ironman tillsammans med mig?”
(4 km simning, 180 km cykling, 42 km löpning)
Och pappan svarar igen ”Ja”.
Här kommer videon till denna historia:
....och jag grät så tårarna sprutade när jag såg videon.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar